Jag tog trapporna upp med två steg i taget. Han stod lutad mot min ytterdörr. Jag såg honom för sent.
- Nej, skrek jag när han slet tag i mitt hår och vred om min högra arm.
- Nu du, din jävla hora, väste han.
Jag tappade lägenhetsnycklarna jag haft i högerhanden. Den landade på stengolvet med en skräll.
- Hjälp! skrek jag i panik.
Han släppte min hand, böjde sig snabbt och tog upp nyckelknippan. Mitt huvud följde med i rörelsen, jag tappade balansen. Höften slog i golvet, min knälånga kjol åkte upp.
- Hjälp mig någon!
Med ett raskt grepp låste han upp lägenhetesdörren. Nycklarna stoppade han i fickan. Hans andra hand var fortfarande intrasslad i mitt hår. Jag halvlåg på stengolvet, borrade in mina naglar, försökte klasa honom. Han sparkade mig i ryggen.
- Sluta, jävla kratta!
Han tog tag i min högra arm och slet in mig i lägenheten. Jag skrek det värsta jag kunde, hoppades att någon skulle höra mig. Men klockan var inte ens tolv på dagen, de fleste i huset måste vara på jobbet.
- Han slåt ihjäl mig! skrek jag.

Med benen försökte jag förhindra att han fick in mig i hallen. Han sparkade mig på låren, på smalbenen, på fötterna med sina tunga boots. Så slog han igen dörren med ett brak. Vi var ensamma. Hans ögon brann. Jag låg på hallgolvet. Min kjol hade åkt upp till midjan, knappen i kavajen hade slitits bort.
- Du ditt lilla förbannade luder, sa han.
- Varför är du så arg? försökte jag, men det var lönlöst.
- Håll käften! skrek han och sparkade mig i sidan. Jag hörde revbenen knäckas. Det lät som när man bryter glasspinnar. Smärtan var vit.
- Tror du, sa han, tror du att jag skulle tveka att ta livet av dig din jävla hynda?
Jag svarade inte. Jag låg stilla på golvet. Smärtan brände. Han satte sig ner på en stol i hallen och suckade.
- Min dotter ska inte gå på dagis, sa han. Min dotter ska aldrig tas om hand av statliga vårdare. Hon ska uppfostras av sin mamma.
Jag sa inget. Vad skulle jag säga? Att personalen inte var statligt anställt, utan kommunalt?
- Jag ska försörja er, sa han. Jag ska hålla er med mat och kläder. Jag drog efter andan. Det gjorde fruktansvärt ont.
- Hur då? flämtade jag. Med att stjäla tv-apparater?
Han drog upp mig på fötter. Jag hörde mig själv kvida av smärtan i högra sidan. Högra sidan kändes obrukbar. Jag höjde vänstra för att skydda huvudet. Det hjälpte inte. Slaget träffade under käken på högra sida. Käken trasades sönder på insidan, en kindtand släppte. Jag gled ner längst väggen, hamnade på golvet igen. Det blödde ur min mun.Jag spottade ut tanden. Den var halv. Jag började bli omtöckad av smärtan.
- Du ska inte tro, sa han, att du skulle vara den första jag tar livet av. 
Han trampade på min hand.
- Jag var i Sabra, sa han. I Chatila också, men mest i Sabra. Han drog upp mig och lutade mig mot hörnet tiill badrummet. Hans brinnande ögon såg in i mina. Jag lyckades inte hålla blicken stadig. Men namnen på de palestinska lägren utanför Beirut kände jag igen, namnen som fått laddning som Song My i Vietnamn: soldatens slakt av kvinnor och barn.

- Det var en torsdagskväll i september, sa han. Israeliterna hade spärrat av lägren i flera dagar. De satt tiotusentals människor där inne. De var skiträdda.
Han skrattade lite.
- Judarna satt uppe på höjderna runt omkring när vi fick orden att gå in. De hade alla vapen de ville för att hindra oss om de ville, men de ville inte. Fattar du? Det var en jävla het kväll. De hade gömt sig nere i skyddsrummen. De måste ha varit hundra grader där nere.
De hade stora, jävla skyddsrum. I de första skyddsrummet vi tömmde satt nästan 300 personer. Vi sköt nästan allihopa. Han satte sig på min hallbyra. Jag började må illa.
- En del ungar försökte komma undan. Vi sköt dem i ryggen när de sprang. En familj hittade vi på en bakgård. Kvinnan hade hängt tvätt. De vuxna skar vi halsarna av. Barnen sköt vi i skallen. På babyn med blöja försvann  hela skallen. Jag kände att jag behövde kräkas. Han skrattade lite.
- Det fanns en hel del fina horor där också, många var väldigt små. Vi sprätta upp dem med våra kukar.
Synd att använda kniv där, när man har andra vapen. Han reste sig, ögonen lyste och brann. Plötsligt föddes en annan rädsla i mitt mellagärde, en rädsla jag inte känt förr.
- De var små och trånga, de skrek som små grisar. Sa han och började andas tungt.
- Nej, sa jag och försökte dra ner kjolen. Han slog mig på högra kinden. Huden sprack. Han tog tag i mina ben och drog i mig så jag blev liggande på golvet. Huvudet slog i med en smäll. Han pressade i sär mina ben med sitt knä.
- Snälla! grät jag.
- De bönade och bad, precis som du, flinade han.
Med ett enda raskt tag slet han sönder mina trosor och strumpbyxor. Jag låg alldelses stilla medan han våldtog mig. Han var tung. Smärtan i mina revben var enorm. Det är snart över, tänkte jag och kände hur medvetandet var påväg att försvinna.

---

Det var några sidor ur boken jag läser nu, Liza Marklund - Gömda. Den är verklighetsbaserad, en jävligt hemsk bok som handlar om Maria Erikssons liv

Mitt liv är nog inte så jävla hemskt ändå